En vändpunkt är något man finner när vägen man färdas på inte längre stämmer överens med verkligheten. När alla ord och meningar vrids och vänds för att passa in i en situation som redan är och alltid har varit fel. Rätt och slätt.

Enkelheten blir sällan så enkel som när man väljer den, tyvärr. Gräver min egen grav djupare och djupare, med min trasiga spade. Skulle bett om hjälp om jag bara visste hur. Något så litet blev så stort efter en lång tids samlande.

Jag är inte psykiskt störd, jag är bara väldigt sårbar. Även en hård yta brister ibland, dock utan förvarning. Jag ber om ursäkt för mitt sätt att hantera känslor och problem, detta är dock enda sättet jag känner mig trygg i. Även om jag vet att jag gräver djupt.

Jag vill inget ont, jag vill bara inte vara där jag är.

Ge mig inte ännu en anledning till att betvivla det du sagt i det förgångna. Ord som betydde så mycket för mig blir till luft på två sekunder. Allting vänder och vinden får mig att tappa balansen när den byter riktning. Så viktig var jag. Inte ens värd ett svar.

Måste prioritera annorlunda nu. Eftersom jag bevisligen inte är av första prioritet, kommer du inte heller längre finnas som min. Det är lika bra att se det i ett klart ljus, jag hade dock önskat att det slapp bli på ett sätt där jag får tvinga fram en sanning utan ord. Att jag bara ska inse fakta på egen grund.

Feghet när den är som värst. Nu ser jag dock äntligen skillnad på att förstå någonting och att inse den. Nu inser jag, och jag släpper taget, slänger iväg allt. Tiden som funnits och som byggt upp någon form av förtroende och trygghet kunde inte betyda mindre. Dagen då fegheten tar över, eller då något som är viktigt för mig förminskas till något oväsentligt för dig förlorar du hela mig.

Jag är trött på att bli sviken av människor jag tycker om. Du visste det, ändå lät du mig gå igenom det igen. Du visste mer än många vetat och jag var rädd för att det skulle användas emot mig. Du vet vad jag känner, det sorgliga är att du inte bryr dig.

Säg att jag är vacker.
Men se mig i ögonen när du säger det.
Låt orden komma spontant, jag vill inte höra något inövat som andra öron har hört förut.

Det kommer inte få mig att känna mig speciell. Är jag speciell? Eller vem som helst? Vet du vad jag tycker är det vackraste som finns? Det ärligaste leendet som generat ler mot mig med ögon som gnistrar likt solen. Det är
vackrare än alla diamanter i världen.

Jag dömer det mesta i förväg, mycket är vad jag trott, men vissa saker får mig att ändra uppfattning. Det där som är så fel och som jag inte vill kännas vid gräver sig ner djupare och djupare.

Säg att jag är vacker, men bara om det finns en mening med orden. En unik replik som blir resultatet av en spontan känsla och tanke. Se mig alltid i ögonen.

Att förstå en sak och inse en sak, är två helt olika saker. Det är lätt att förstå vad som händer och hur saker och ting ligger till utan att riktigt inse hur det påverkar ens egna liv. Jag vill gärna tro att jag som ensam person klarar allt. Att alla motgångar gör mig starkare och att jag kan välja hur jag styr mina känslor. Samtidigt bevisar verkligheten mig motsatsen gång på gång och jag försöker bara blunda och slå det ifrån mig. Varför? Trivs jag i rollen som ett verktyg som bara passar in för att bygga ihop vissa saker? Jag låter mig själv tro det, men ett verktyg är ett verktyg, likt som en människa är en människa. Verktyget kan inte förändra sin form för att passa en situation, och det kan inte jag heller. Jag kan inte styra vinden, det jag kan styra är bara om jag vill följa den.
Jag har aldrig trott på svartsjuka, eller på att försöka stå i vägen för något som redan finns. För det som finns kan bara förstöras av inblandade personer som väljer det. Inte av någon som går brevid i en skugga. Jag vill fösöka inse att det stannar här och att jag låser mig själv, jag har förstått det, orden verkar rimliga, men hur gör jag för att inse det?

Ju mer avstånd desto större saknad.

Jag har lärt mig att le, att i alla situationer trots ett ömmande inre le artigt och hålla minen till jag vänt mig om och i säkerhet kan andas ut. Det hjälper inte att försöka lära människor om rätt och fel, ens om det berör mig.

Och det förbättrar ingenting genom att berätta hur man känner. Ingen bryr sig, inte då och inte nu. Så jag ler. När något är jävligt jobbigt, när något känns fel, när något känns hopplöst, när något gör mig arg, när något är lönlöst, eller när något är fantastiskt. Ett leende som i alla lägen utstrålar ett "okej det är bra" uttryck räddar alla situationer och värre situationer kommer inte uppstå.

Jag hade en vision, att bli mer mottaglig och öppen med mina känslor. Nu backar jag tillbaka och ler. Bara dom som känner mig på riktigt vet vilket leende som är äkta. Men jag skyddar mig själv nu. För jag är trots allt viktigast i mitt liv.

Mycket har förändrats sen ett år tillbaka, och ska jag vara ärlig så har det enda jag var säker på att det skulle ta slut förblivit detsamma. Dock på en mer jämställd nivå. Mer behaglig. Det kommer aldrig bli något mer men det har på något sätt blivit en trygghet. Jag vet att du vill mig väl, och jag vet att du inte vill se mig ledsen. Det är lätt att andas tillsammans med dig, vilket jag behöver. Du får mig att skratta i jobbiga stunder och jag uppskattar dig för den du är. En vän, som håller min hand när det stormar.

Jag kan inte få dig att älska mig, vet inte ens om det är något jag ens vill, och jag kommer aldrig försöka påverka dina val. Jag kommer däremot alltid finnas där för dig, som en vän. Där kommer jag stå, vid din sida i alla lägen så länge du alltid visar mig respekt.

En fantastisk person med alla dina fläckar. Vi har alla hemligheter, och alla handlingar som görs idag, präglas av något som hänt i ett tidigare skede. Jag vill inte döma, och inte heller blir dömd. Jag tänker på egna handlingar jag gjort och blir ödmjuk.

Ibland kommer orden för fort, men ärligheten är inte alltid eftertänksam. Det är vad som gör den ärlig och jag kommer alltid förespråka och uppskatta den. Vare sig den höjer eller sänker.

Att skratta är det vackraste som finns, men även tårar visar skönhet. Att våga visa sig svag är en stryka jag beundrar. Att erkänna ett misstag eller felsteg utan att masken åker på är äkthet. Kanske även jag lär mig den konsten en dag.

Jag kommer alltid säga vad jag tycker, klumpigt, klantigt och ärligt. Som den person jag är. Jag kommer aldrig försöka spela något för att vissa ögon ska se mig annorlunda eller mer passande. Jag kommer alltid söka efter bättre än det jag har för att någon gång finna min perfektion.

Perfektionen i att erkänna en mänsklighet.

Jag blir så jävla besviken. Ja, det låter illa och det är exakt vad det är. Tjata inte på mig och säg inte att jag är tråkig för att bag försöker leva mitt liv som jag vill leva det! Bara för att jag inte VILL göra som er eller för att jag inte VILL vara som jag var förut är jag inte tråkig. Jag blir bara mer och mer irriterad över ert ständiga pressande till att jag ska dricka alkohol. Jag dricker när jag vill. Förstår ni det? Koncentrera er mer på er själva istället, får ni roligare för att jag dricker? Nej. Jag kommer med lätthet välja bort det umgänge som inte accepterar min livsstil, trots historia. Nu är nu och jag är trött på att höra ert tjat!

Jag ser på dig, och ler. Det är vackert och charmigt, men jag känner ingenting. Jag har lovat mig själv, och jag håller mitt löfte. Inte igen. Det har slutat brinna, du släckte min eld. Lycka.

Mitt beroende existerar inte längre. Min största svaghet är besegrad. Det är så skönt att le. Du får tro vad du vill, och jag kan bara säga att tiden får visa dig, att mina löften betyder allt för mig. Tilliten till mig själv kommer jag ALDRIG bryta igen.

Jag ser ut över ett öppet fält, så mycket historia som gömmer sig bakom det gröna gräset. En kamp om liv har utspelat sig här, där döden blivit förlusten. Ett skinande yttre kan gömma det mörkaste hjärta. Vi försöker alla stå med rak rygg fram tills det verkligen gäller. Ju mer stress, desto mindre blir gränserna mellan rätt och fel och våra principfasta åsikter suddas ut likt vågen sväljer sanden.

Löften bryts och människor förändras, jag förändras. Jag skrattar och tänker tillbaka på mycket som hänt i livet och vad som byggt mig. Det är tur att jag lärde mig simma. Vinden tar tag i håret, mycket har gått förlorat, som jag trodde var evigt. En tår faller när jag landar i gräset. Något så vackert kan vara så sorgligt. Helt ensam vandrar jag försiktigt över grönskan och ser solen sakta röra sig ner mot horisonten.

Jag ser skönheten i tystnaden och förlitar mig numera på mig själv. Ingen lögn ska rubba mig, inga ord ska trycka ner mig och ingen person ska förstöra mig. Jag kan skydda mig för slag, och jag kan vända bort blicken när jag ser lömska. Jag kan falla, men med vetskapen om att jag byggt mina egna vingar.